AMELIAS LIV PÅ DALARÖ

På Torsvägen uppe på en höjd i Dalarö står ett modernt vitt hus med utblick över Dalarö ström. Stora fönsterpartier, en grön skorsten i mosaik och statyer i trädgården ger fotgängaren någonting att betrakta. Invändigt är det ljust med stora öppna ytor, en plats att umgås på. Inspiration fick Amelia från medelhavet när hon lät rita huset. Planen var att skapa ett hem där hon och hennes man Lucio kunde leva pensionärsliv och ta emot barnbarnen i. Och så blev det också, för en viss tid.

Planerna fick motstånd i början
Men i början fick hon kämpa för att få igenom husplanerna. Det var grannar en bit bort som ville ha hus i trä och inte i betong eftersom det inte var Dalarömässigt. Tre gånger fick de rita om huset och bygglovet sköts upp. Men till sist så gick det igenom. Nu känner hon sig lycklig när hon öppnar dörrarna och kliver in: lycklig och stolt.
– Varenda gång jag öppnar upp dörren slås jag av vad vackert det är, och så blir jag lycklig. Jag tänder en brasa och sätter på bastun. Sen sätter jag mig och bara tittar omkring på konsten, och ibland så tänker jag: Det här har jag jobbat ihop själv.
– Jag tycker man ska vara noga med hur man använder ordet fattig men jag kommer ifrån en miljö utan några som helst tillgångar. Jag hade en underbar morsa men hon var städerska. Så pengar har alltid haft betydelse för mig och huset på något sätt, det är ett slags levande bevis på att jag har jobbat.

Öppna ytor
I tio år har hon och hennes man Lucio njutit av livet på Dalarö. Här har barnbarn sprungit och gäster tagits emot. Det har även jobbats en hel del. När jag frågar om vilka ytor som var viktiga i planeringsfasen av huset så berättar hon om finessen med öppna ytor. Köket som ligger på nedervåningen sträcker sig intill vardagsrummet och upp i höjden till andra våningen. Inga väggar däremellan. Amelia har sitt skrivbord däruppe och Lucio kan laga mat därnere i köket.
–Lucio stod i köket och jag satt vid datorn på övervåningen och blickade ner på en man som gillar att göra hushållssysslor. Mellan oss fanns rymd och luft. Det är lätt att se och höra varandra och få kontakt. Det är en öppen planlösning men självklart finns det dörrar att stänga till TV-rum, sängkammare och badrum.
Även om jag älskar när allt är öppet finns det gränser, även för mig. Våningen i stan där vi bor är mindre och när jag kommer ut till Dalarö med den imponerande takhöjden känns det som om jag är nära himlen.

Kärleken till Lucio och hushållssysslor
I köket trivs Lucio bäst av dem och det är Amelia glad över.
– I snart 15 års tid har jag inte lagat en måltid. Efter åratal av att vara den som alltid fixade maten för make och barn upplever jag nu en helt annan omsorg. Det är bingo! Han gillar att gå och handla. Gillar att fundera över vad han ska laga för mat. Kan stå och stryka utan att muttra. Så att vi har delat upp våra liv väldigt tydligt och han brukar säga att ”jag jobbar och hon tjänar pengar”.

En stadsflicka i skärgården
Amelia byggde huset för åretruntboende. Hon hade tidigare bott på Dalarö med hennes dåvarande man och var förtjust i orten.
– Det är så praktiskt att det finns allting för en stadsflicka som inte är van vid båt eller skärgård. Och som dessutom har en italiensk man som är lika dålig på båt och skärgård.

Det var praktiskt med Ica, Lanthandeln, Bageriet. Om man inte är en stor naturvandrare eller båtmänniska så är det väldigt praktiskt med Dalarö. Och samtidigt är man utanför stan. Lagom utanför stan.

Det är tydligt att Amelia tycker om Dalarö, alltifrån skönheten till det sociala livet. Hon tycker att det är en levande ort tack vare alla som bor där året runt. Det finns aktiva föreningar och så finns krogar ,café och framförallt sociala människor.
– För mig har Dalarö allt och det är med vemod som vi säljer. Det har varit lätt att knyta kontakter och de allra flesta här på Dalarö är dessutom väldigt trevliga och hjälpsamma.

Dags för nya ägare
För tio år sedan när tomten på Torsvägen köptes var Amelia övertygad om att där skulle hon och Lucio bo i resten av sitt liv. Men i samma veva som grunden var klar föddes ett nytt litet barnbarn alldeles runt hörnet där Amelia och Lucio bor inne i stan. Då kändes det fel att bo heltid på Dalarö, det fick bli ett väl använt weekendhus istället. Idag passar inte huset längre in i deras livsstil med mycket resor, till framförallt Italien, och så flyttade barn och barnbarn till Gotland och långt ut på Värmdö.                                                                                                                                                             –Så min dröm om att huset skulle bli navet, ett centrum i vår familj funkade inte.

Och bastun med sin fina badtunna lockade inte heller, sönerna hade skaffat egna. Kom till oss istället, sa de! Och det får man ju vara glad för. Vi har haft tio år av glädje och umgänge på Dalarö. Nu väntar ett hyrhus i Italien, för det är vår nya dröm. Vill vi ha svensk sommar så har vi två toppställen att välja på, på både Gotland och Värmdö, säger Amelia men kan inte dölja att det är med sorg hon kommer att lämna sitt luftiga medelhavinspirerade skärgårdshus.
-Så mycket glädje vi fått av huset! Men allt har sin tid. Nu får den italienska tiden breda ut sig. Vi kommer ju därifrån båda två.

Text och bild: Charlotte Rückl