Ensam på 350 tunnland

Ensam på 350 tunnland

Per ”Pelle” Wahlström bosatte sig permanent på Gisslingö efter sin pension. Där lever han nu ensam större delen av året och trivs utomordentligt bra med det.

Text: Viktoria Baalack Foto: Therese Jahnson

En regnig och kall höstdag i november tar vi passbåten från Räfsnäs ut till Gisslingö. Tjocköfjärden som under sommarhalvåret är full med segelbåtar och kajaker ligger nu öde och den enda båten som syns till är den som vi färdas i. Vi stiger iland på Gisslingö och går längs med stigen upp till det gula huset. Ön är en av de största i Stockholms skärgård, men även en av de minst exploaterade. Vi är här för att träffa 87-åriga Per ”Pelle” Wahlström – Gisslingös enda fastboende som blev skärgårdsbo på heltid efter pensionen 1994.

Pelle möter oss vid ingången till det stora gula huset, som ligger i mitten av de totalt 7 fastigheterna som finns på ön. I hallen märker man genast att det är en riktig skärgårdsmänniska som bor här. På krokarna hänger diverse fiskeredskap och på golvet står det en back med ved tillsammans med några dunkar bensin. Pelle är en man med många järn i elden.
– Efter pensionen får man ju inte bli passiv och eftersom mina föräldrar skaffade den här fastigheten 1937 så kändes det naturligt att flytta ut hit. Här kan jag fungera och arbeta på mitt vis, det vill säga utföra praktiska arbetsuppgifter som att hugga ved, klippa gräs och fiska. Göra allt sådant där som egentligen är ganska trevligt, säger Pelle.

Vi slår oss ned vid matsalsbordet på övervåningen i det 345 kvm stora huset. Det drar kallt från fönstren och Pelle tänder en brasa i den öppna spisen. Tidigare var eldstäderna i huset den enda värmekällan, men efter den kallaste vintern på över 50 år tog han det stora beslutet att installera en värmepump.
– Det var is på diskbänken varje morgon när jag vaknade, berättar han.

Innan pensionen levde Pelle ett minst sagt äventyrligt liv till sjöss. Han seglade jorden runt på tankbåtar och under många år var han bosatt i Genua i Italien. Efter 25 år utomlands flyttade han tillbaka till Sverige igen. Han insåg snabbt att Sverige och Italien skiljde sig åt på många sätt. Pelle började arbeta på Sjöfolksförbundets huvudkontor i Göteborg och flyttade in i en lägenhet i stan. En dag ville han gå runt och hälsa på sina nya grannar.
– Den första jag knackade på öppnade och svarade ”jag ska inte ha något”, jag svarade att jag precis hade flyttat hit och bara ville hälsa, då slog hon bara igen dörren och undrade säkert vad jag var för en skojare, berättar han.

Pelle bor ensam på Gisslingö

Trots att Pelle trivdes med det sociala livet i Italien så valde han ändå att flytta ut till Gisslingö, där han nu bor största delen av året ensam.
– Här på denna ö som är på 350 tunnland, så är det bara en person som är skriven och fast bosatt, och det är jag, säger Pelle med en stolt min.
– Jag kan sitta här själv i sex veckor och inte träffa någon annan, men jag gillar det. Jag kan bestämma helt och hållet över mitt liv och vad jag vill göra om dagarna.

Vi frågar om han aldrig har känt sig ensam här ute var på han skakar bestämt på huvudet.
– Nej, men det finns en orsak till det. Jag seglade på tankbåtar på 50-talet och då lärde jag mig vad ensamhet var. En tankbåt lastar på i persiska viken, går runt Sydafrika och anländer till Europa. Den resan tar över en månad. Det var tråkigt, jag hade skeppskamrater men det vara bara dom man såg. Men jag pratar mycket i telefon, jag har en kvinna som ringer mig varje dag, säger Pelle och ler lite snett under den vita, välansade mustaschen.

För Pelle var det helt rätt beslut att som 60-åring flytta ut till Gisslingö och han säger att han inte skulle vilja bo på någon annan plats.
– Jag skulle ha svårt för att bo i en stad efter pensionen, som många andra gör i min ålder. För mig hade det varit svårt att få någon vidare känsla av att det är meningsfullt att leva på det viset. Därför så bor jag på den här ön och jag trivs utomordentligt bra här, säger Pelle och blickar ut över vattnet.

Pelle båten och husen i bakgrunden

Tar båten en gång i veckan till Norrtälje

Förr om åren när isen la sig tjock och passbåten inte längre kunde gå som vanligt så fanns det helikopterservice för den som var skriven och fast bosatt ute på en ö. Det kostade 120 kr att åka från Gisslingö till Norrtälje för att handla eller besöka läkaren. Nuförtiden kan Pelle oftast ta sin egna båt på vintern, då isen sällan lägger sig längre.
– Jag åker in till Norrtälje en dag i veckan för att utfärda olika ärenden. Då får jag min dos med mänsklig kontakt, säger han.

För att undvika kollektivtrafiken under pandemin så körde Pelle sin båt hela vägen in till Norrtälje, istället för att ta bussen från Räfsnäs, något som inte alltid var så enkelt.
– En dag skulle jag ta min båt in till Norrtälje för att gå till tandläkaren. Jag var som vanligt ute i god tid men när jag kom fram till hamnen så hade isen lagt sig och det var bara att vända och åka hem igen, säger Pelle och verkar oberörd.

 Pelle och vedboden

Vi dricker upp det sista ur kaffekopparna och klär på oss för att gå ut i det ruskiga höstvädret igen. Pelle tar sikte på den rödmålade vedboden som ligger en bit ovanför huset, här spenderar han mycket tid och det märks. Vedboden på Gisslingö är nog en av de mest välfyllda i Stockholms skärgård.
– Här ute är jag nästan varje dag och klyver och travar. Det kan blåsa rätt ordentligt här ute i skärgården och då måste man ju ta rätt på allt som rivits ner. Efter stormen Alfrida så hade jag ett heltidsjobb med att hugga ved. Men jag tycker det är ganska kul faktiskt, säger han med ett leende.

Pelle kliver sedan på sin fyrhjuling, som fått namnet Brunte, och åker ner mot vattnet. Det är dags att ta upp fiskenätet som legat i fladen under natten. Den lilla gröna jollen är fylld med vatten efter gårdagens regnoväder och Pelle tar tag i ett kärl och börjar ösa. När jollen är tömd på vatten puttrar han iväg ut på fladen för att upptäcka att nätet är fyllt med abborrar. Middagen är räddad.