Älskade Rödlöga

Inger Westberg var det sista barnet som levde året runt på ön Rödlöga – långt ut i Stockholms ytterskärgård. Nu ska hennes älskade barndomshem säljas och hon tänker tillbaka på ensamlekarna med husdjuren, fisket och sommarkompisen som kunde berätta om en annan värld på fastlandet.

Året är 1959 och Inger har ännu inte fyllt 7 år.
Hon har lockigt hår och ett busigt leende. Det är mörkt den här höstkvällen men himlen är klar och en strimma av orangegult ljus har lagt sig längs horisonten. Inger och hennes mamma Maj-Britt sitter och tittar ut genom fönstret från det lilla huset på 2 rum och kök på Rödlögas nordvästra udde. Mamma Maj-Britt pekar bort mot sydost, mot ön Svartlöga och fastlandet som gömmer sig där bakom.

– Ser du hur det lyser där uppe på himlen?, frågar hon sin dotter.

– Jaaa, gapar Inger spänt.

– Det är Stockholm som lyser upp himlen. Det är så mycket lampor i Stockholm så att det syns på himlen.

Inger funderar länge över Stockholm. Så nära men ändå så hemskt långt borta. Spårvagn, bussar, massor med folk, stora affärer, spoltoalett och badkar. Spännande tänker hon, men nej det är på Rödlöga hon hör hemma.

Det är en ljus sommardag i juli, 2019.
Jag går i land på Rödlöga efter en 4 timmar lång tur med Vaxholmsbåten från Stockholm och möts av röda pittoreska hus med vita knutar. Jag blir upphämtad i båt av Ingers man Kenth, så att jag slipper släpa min tunga väska längs med öns krokiga stigar. På Rödlöga finns inga bilvägar, bara stigar som tar dig helt ogenerat över folks tomter. Skyltarna till affären och ”centrum” är gjorda av plankor målade för hand. Ingen fast elektricitet finns här heller, solceller pryder taken på många av de små husen. Vi puttrar fram i den lilla båten som Kenth styr och passerar segelbåtar som lagt till för att spendera natten på en av Sveriges vackraste platser. Mitt emot ligger Inger och Kenths röda hus, även det med vita knutar, högt beläget på ett litet berg. Vi anländer till bryggan och Inger välkomnar mig med öppna armar. Hon har samma lockiga hår och busiga leende som på de svartvita fotografierna.

Inger tar med mig till ”Flickebo”- en charmig röd gammal stuga precis vid vattnet. Vi kliver in och möts av en annan tid. På den ljusgröna väggen, strax ovanför kökssoffan hänger ett stort gammalt sjökort.

– Här har vi Rödlöga och ute på den nordvästra udden här så heter det Munkvik och här är jag,
min mamma, mormor och före det uppvuxna, berättar hon stolt och för sitt finger över sjökortet.

– Rödlöga betyder allt för mig. Det är hela mitt livs historia. Här har tiden stått lite still. Det var i den här stugan sommarﬂickan bodde. Därför heter den Flickebo.

Sommarflickan kom från den stora staden Stockholm ut till Rödlöga för att spendera somrarna i naturen bland klippor och badbryggor. Inger som var det enda barnet på ön ﬁck i sin tur en kompis att leka med, som kunde berätta om en annan värld med ﬁlmstjärnor, biografer och cirkusar.

– Vi ﬁck gamla kläder från mamma och mormor och så lekte vi Audrey Hepburn och Doris Day. Jag visste inte vilka de var ens.
– Och så tog vi stenar med sjögräs på och lekte hårfrisörskor. Vi kammade och klippte stenarnas sjögräs och gjorde frisyrer. I timmar kunde vi ligga där nere vid stranden, berättar Inger med nostalgi i blicken. Under resten av året ﬁck katterna agera lekkompisar.

– Mormors katt var väldigt snäll och tålig så hon blev påklädd med dockkläder och nerbäddad i någon liten säng som pappa och morfar hade snickrat ihop åt mig, berättar Inger.

De var 20 vuxna och bara ett enda barn som bodde på ön vilket gjorde att Inger ofta var med och deltog i de vuxnas sysslor. Hon beskriver det som en stor lycka att få växa upp med människor från så olika generationer.

– Jag var med i arbetet när mamma, pappa, mormor och morfar lade nät, mjölkade korna och bakade bröd. Vi levde ju av självhushåll här. Karlarna var allt i allo och gjorde alla sorters arbete. Vi hade 4-5 kor, jordgubbsodling och odlade potatis. Och så ﬁskade vi varje dag. Både för att sälja och till dagens middag, berättar Inger.

– Det var kämpigt för de vuxna som hade ansvaret för att maten skulle räcka hela vintern, även om vintern höll i sig in i april. Vi hade ju inga möjligheter att komma i land.

Familjen bodde på Rödlöga året om fram tills att Inger skulle börja skolan. Då tog de med sig djuren och flyttade till Möja över vintern, men återvände alltid på somrarna. Och det har Inger gjort sedan dess. Under en period på 10 år bodde Inger och Kenth som de enda bofasta på Rödlöga. Utan elektricitet och rinnande vatten. Några dagar i veckan, under vintertid, fick de åka helikopter till fastlandet för att handla eller gå till läkaren. Den nordvästra udden ligger de båda varmt om hjärtat. 1997 gifte de sig där uppe på berget, datumet är inristat i stenen där de vigdes.

– Nu mer så bor vi inne i Gävle och har inte tillgång till sjöutsikt. Jag trivs jättebra men jag ser inte vattnet, jag ser inte vågorna. Då kan det faktiskt göra ont i ögonen. Mina ögon saknar vattnet, säger Inger med ett uns av vemod i blicken.

Deras älskade Munkvik är nu till salu och det är dags för en ny familj att föra historien vidare, och skapa nya minnen.